"
Om och om igen, hur väl vi än känner kärlekens landskap och den lilla kyrkogården med sina sorgenamn, och den skrämmande tysta avgrunden de andra faller i. Om och om igen vandrar vi två tillsammans under ålderstigna träd, ligger om och om igen ner bland blommorna, ansikte mot ansikte med himlen. Av Rilke. Jag önskar att jag hade skrivit det till dig."
- Dikt av
Rilke, berättad av
Sam, från boken
Frost-------------------------------------------------------------
"Jag iaktog henne.
Hon hade inte sett mig än. Hon knackade bort is från fågelbordet, rengjorde det långsamt, fyllde det och lade på locket och såg hela tiden ut som om det var det vitigaste i hela världen.
Jag iakttog henne. Väntade på att hon skulle vända sig om och upptäcka min mörka siluett bland träden. Hon drog ner mössan över öronen, blåste ut lite luft och såg molnet virvla runt i luften. Sedan klappade hon händerna för att bli av med snön på vantarna, och vände
sig om för att gå.
Jag kunde inte gömma mig längre. Jag blåste också ut luft.
Ljudet var svagt, men hon vände sig genast mot det. Hon fick syn på imman från min andedräkt först och sedan på mig när jag tog ett långsamt steg framåt, osäker på hur hon skulle reagera.
Hon stod som fastfrusen. Blickstilla. Jag fortsatte framåt, skapade tveksamma, försiktiga avtryck i snön tills jag hade lämnat skogen bakom mig och stod framför henne.
Hon var lika tyst som jag och rörde sig fortfarande inte. Hennes
underläpp darrade lite. När hon blinkade föll tre blanka tårar ner och skapade kristallskimrande spår på hennes kinder.Hon kunde betracktat alla små mirakel-mina fötter, mina händer, mina fingrar, mina skuldrors form under jackan, hela min mänskliga kropp.
Men hon såg bara mina ögon.
Vinden for genom träden igen, men den hade ingen makt över mig längre. Kölden bet i händerna, men de förblev händer.
" Grace" , sa jag mjukt. "Säg någonting."
"Sam" , sa hon, och jag omfamnade henne."
-Berättad av
Sam, från boken
Frost-----------------------------------------------------------------
" Jga kom tillbaka? Jag ville inte få några falska förhoppningar.
Jag tog inte emot din uppoffring. Jag avböjde.
Jag kände ett litet
åh formas på mina läppar, men det kom aldrig riktigt fram.
Menar du att du gav upp chansen att få en mänsklig kropp för min skull?
Han lyfte min bandagerade hand. Under lagren av gasväv bultade det i knogarna efter slagen mot Jules. Patch kysste mina fingrar, ett efter ett, medan han såg mig djupt i ögonen.
Vad ska jag med en kropp till om jag inte kan få dig?
Tunga tårar rann ner för mina kinder och Patch drog mig intill sig."
-Berättad av
Nora, från boken
Fallen ängelJanna
